Ja. Jag var också på den där bloggalan. Hittade en bild på mig själv, som jag blev glad av.
Mest för att jag står mellan
Karin och
Alexandra, som faktiskt är två av de bästa jag vet här i min stad.
Oraklet är säkert också en fin typ, men honom känner jag inte. Det var roligt, på galan. För egen del var årets fest lite lugnare än
förra året (tack och lov). Men en fin fest ändå. Roligast var det när Alexandra (i misstag) kastade ett plaststop på en bloggare. Tråkigast var det när jag, i skor med öppen tå, och
min allra käraste syster pulsade fram genom snöslask från efterfesten.
Jag hade inte tänkt skriva något om galan. Men så blev det så mycket diskussioner om priser och goodiebagar och jag vet inte vad att jag nu ändå känner att jag vill säga något.
Jag är ingen überstolt finlandssvensk (det är väl som att svära i kyrkan att säga det här) och jag är inte heller någon dedikerad bloggläsare (det också, som att svära). Läser helt ärligt bara kompisars bloggar för att jag vill veta vad de sysslar med. Så jag är kanske inte rätt person att göra det här uttalandet, men hej, come on! Vi pratar om en bloggala. En gala för personer som skriver bloggar som de helt och hållet själva valt att göra. Ingen tvingar någon att blogga. Ingen räddar liv med sin blogg. De flesta gör faktiskt inte ens någon skillnad här på jorden genom sitt bloggande. Man bloggar ju för sin egen skull. Om man får ett jobb, en vän eller en bra diskussion genom sin blogg är det ju en bonus. Men det är inget välgörenhetsarbete vi sysslar med här. Det är bara på skoj.
Det finns fina, hängivna människor som helt gratis anstränger sig för att vi ska få ha sådana här fina bloggportaler. För att vi ska få ha en bloggala. För att de tycker att vi är värda det. För att de tycker att vi fastän vi är en sådan här liten töntig minoritet ska ha tillgång till sådant. Jag är säker på att de här människorna varken vill ha beundran eller applåder för det. Men det är väl för sjutton inte så svårt att vara lite tacksam? De har säkert också andra saker de kan göra på sin fritid. Titta på tjugosjunde säsongen av Grey's Anatomy till exempel. Men de väljer att i stället fixa en bloggala. Och då tycker jag att vi som inte ringt runt och tiggt åt oss saker till en goodiebag kan hålla käften.
Och angående det här med att få dyra presenter för att man vunnit en bloggkategori; som nämnt ovan - det är alltså BLOGGAR vi pratar om. Som man skriver för att man vill. Bara därför. Dessutom är det oerhört fräckt mot hon som gjort diplomet att inte tycka att det räcker som pris - hon har säkert också satt ner en del tid och kärlek i det. Och det är unikt, och antagligen mer värt än de flesta andra pris i framtiden. Och nej, jag pratar inte pengavärde här.
När det gäller pengar så är det också, enligt mig, rätt onödigt att tycka att någon ska bekosta ens resa till galan. Det är på alla sätt helt legitimt att stanna hemma om man inte har råd. Och nej, jag säger inte det för att jag är född med en guldsked i munnen. Jag har visserligen ingen familj jag måste försörja, men jag är uppvuxen i en familj med fyra barn, en far som är så sjuk att han aldrig kunnat ha ett riktigt jobb och en mor som försörjt oss alla sex med sin minimilön. Jag vet hur det känns när dagens middag för familjen består av elva franskisar, två kokta ägg, en påse frusna ärter och så mycket knäckebröd man orkar äta. Och nej, det är inte synd om mig. Jag skulle inte byta ut min barndom mot allt smör i Danmark (haha.). Det var den lyckligaste barndomen i världshistorien och om jag fick välja skulle jag välja den igen. Men jag vet att när man inte har råd att göra något man vill finns det två alternativ: antingen gör man det inte eller så gör man det och så lever ens familj på gröt ett halvår (och det alternativet är på alla sätt HELT OKEJ).
Japp, det var det. Och om någon tog illa upp så var det absolut inte meningen. Jag är alldeles övertygad av att varenda en som klagat på bloggalan är alldeles fantastiska människor. Precis som alla andra.
Bloggens inlägg (Atom)